Hur min farfar lärde mig vikten av ett starkt varumärke
Man skulle knappast kunna säga att jag fick kreativitet och kommunikation med modersmjölken. Med en mor arbetandes inom skolan och en strävsam far som tagit över lantbruket från farfar, handlade samtalen kring middagsbordet mer om väder och vind och mindre om estetik och bevingade ord.
Men så en sommar när jag var i högstadieåldern, hade jag tröttnat på att jobba på gården norr om Laholm. Jag hade väl egentligen inget problem med att gå upp tidigt och plocka potatis, rensa ogräs och flytta bevattningsmaskiner. Men efter att ha gjort de sysslorna ett antal somrar på raken, kände jag att jag kunde det där. Jag hade blivit rastlös och var sugen på något annat. Något där jag heller inte var underordnad min far som arbetsgivare.
”Du, den där Dennis som du sagt
ska måla hos oss, vad är det för typ?”
Inför den stundande sommaren hade jag därför hört mig för om jag kunde få sommarjobb hos en bekant till familjen som var snickare. Lennart, som han hette, ordnade då ett jobb som målare för en av hans större kunder: ett fastighetsbolag i Laholm.
Ägaren till bolaget var av den gamla skolan. En äldre herre som gillade att ha koll på läget. Särskilt vad det gällde affärer. Och i synnerhet vem han hade att göra med. Han ville veta vem det var som skulle springa runt under sommaren och måla hans fastigheter. Här dög det inte med vem som helst.
”Detta var brand building och personligt
varumärke långt innan Paul Ronge var bofast i morgonsoffan.”
En dag kallade han in Lennart på sitt kontor och sa utan krusiduller:
”Du, den där Dennis som du sagt ska måla hos oss, vad är det för typ?”
Lennart svarade spontant och förmodligen i brist på bättre beskrivning att ”det är ju Arne Larssons barnbarn”.
Repliken kom blixtsnabbt och lika spontant: ”Ja, men då går det bra!”.
På en sekund hade fastighetsägaren instinktivt bestämt sig och gett sitt godkännande. Alla rationella betänkligheter som normalt var i spel var plötsligt som bortblåsta. Att min farfar hette Arne Larsson stod för något. Det stod för ”pålitlighet”.
“Lennart svarade spontant och förmodligen i brist på bättre beskrivning att ”det är ju Arne Larssons barnbarn”. ”
Alla i Laholm visste vem min farfar var. Farfar visste i sin tur vilka alla var. De gånger vi tillsammans besökte Laholm för ett kortare ärende resulterade i regel i att en promenad tvärs över Stortorget (som sitt namn till trots är särdeles litet) förvandlades till en 30-minuters intervall med stopp var 20:de meter för att språka med någon flyktigt bekant om allt mellan maskiner och jord. ”Ja, men hej på dig Ebbes påg! Har du slut på pärorna? Behöver du inte en ny 25-kilossäck nu?”
Och de som inte visste vem han var lärde känna honom. Som alla de ungdomar som genom åren kom att spela bordtennis i garaget där farfar grundade en bordtennisklubb. Eller spenderade somrarna med att skörda gurkor i farmors grönsaksland.
För att inte tala om de många personer farfar genom åren ringde ”fel” till när han var lite ”slarvig” med telefonnumret. Det slutade ofta med konversationer som kunde hålla på i 30-40 minuter i syfte att slumpmässigt hitta åtminstone någon liten gemensam beröringspunkt.
Detta var brand building och personligt varumärke långt innan Paul Ronge var bofast i morgonsoffan och Gustav Martner bedömde undertecknads bidrag i Art Directors Club.
Detta var före sociala medier och backlashen med tävling i att kasta pengar på kortsiktiga sökkampanjer och ständig jakt på 5-sekunders pre-rolls med avsändaren i bild från ruta ett.
Detta var och är essensen av vad ett varumärke är. Inte ett namn. Eller ens en logo. Utan något man på en millisekund instinktivt förknippar något med.
2011 gick farfar bort i cancer. Men hans namn lever kvar i Laholm.
Och bevisar vikten av långsiktig varumärkesvård framför kortsiktig aktivering.
Och att vi alla tjänar på att ha lite mer tid för varandra.